u ь ε r к v l t

Ja, nu är det snart dags.

Hänvisar eder alla tillsvidare till www.resebloggarn.blogg.se för framtida inlägg.

Första perioden av tränande blev inte riktigt som planerat. Visst, det görs framsteg. Men inte i den takt jag ville.
Två kilo avklarat nu. Vilket ger den totala magiska siffran på +7kg sedan samma tid förra året. 10 kvar.

Huu!

Sitter och sippar på gainer, kört ett ghettopass träning. Dagens träningsredskap: basförstärkare.
Har en tendens att ta ut mig rätt rejält när jag tränar. Det gjorde jag nu, sitter och skakar och pustar.
Orkar inte äta mer. Magen är helt uppsvälld och öm. Ligger på omkring 6000kcal redan idag och då har jag en middag kvar att avverka hos mor min om en stund. Argh!!

Måste ta en paus från "ÄTA ÄTA ÄTA ÄTA!"-tänket. Det görs bäst uppe i Guldheden skulle jag tro, hos ett stycke flicka jag fattat tycke för rejält på senaste. Hoppas hon inte skrattar allt för illa åt min fula uppblåsta mage.


..ja jävlar. Om han den där Gud finns så ber jag honom om kraften att rulla bort mot bussen för att komma iväg någon jävla gång. Dessutom har jag dratt upp målet ännu mer. Det är inte 8kg som gäller längre utan 12. På söndag skall jag avlägga rapport.

Wish me luck - I need some!

Jag har ju en hel del av dom nu. Vad som saknats har varit någon form av motivation att applicera. Att ha drömmarna enbart har inte varit anledning nog att jaga dom, än.
Så jag har sett över vad jag vill jobba på framöver. I vilken ordning skall jag fortsätta att justera min tillvaro?
Känner mig väldigt tillfreds med det sociala planet. Har mina vänner, polare och bekanta. Räknade igenom telefonboken som hastigast och slängde in siffrorna i kalkylatorn för att kunna göra slutsatsen att jag utökat den med ungefär 450% på ett år. Känns lite som att jag överkompenserat för åren som var snudd på totalt exil från omvärlden.

Så, vad fattas? Vad saknas på vägen mellan mig och drömmarna?

Just nu pengar, men sedan får jag faktiskt skylla mig själv för det där också. Jag har tatt hela "carpe diem"-prylen väldigt seriöst. Många bakfyllor med adderad ångest när man märker att det trollats bort 2000kr på en kväll. Fattas väl bara en inbakad backslick och ett par Dolce&Gabbana brillor.
Ekonomiskt sinne? Ja. Det är nog dags att införskaffa sig ett sådant.

Feghet. I de flesta situationer jag ställs inför idag hoppar jag bara in utan att riktigt tänka till i förväg. Men det finns vissa saker då jag blir extremt tveksam. Att resa bort längre perioder helt ensam t.ex.
Men jag vet också att om man bara tar första steget är man så illa tvungen att ta resten. Så det där ordnar sig nog på vägen.
Fördelen idag är att jag motiveras extra av all form av rädsla. Räds jag något vill jag verkligen ta mig an det.

Sedan finns det en drös diffusa saker som står ivägen för mig och den plats jag föreställer mig om ett par år. Det skall sorteras ut nu. Inte sedan. Nu.

Imorgon stegas träningen upp också. Även den tillhör drömmarna. Kommande blogginlägg kommer antagligen vara en jävla massa klagande över hur trött jag är, hur ont jag har och hur jag inte orkar.

Men smärta och påfrestning får man fan stå ut med!

Ja, jag är lite sådan. Alla som känner mig är nog väldigt medvetna om detta. Tenderar att gå från A till B, tillbaka en sväng på A, checkar F lite snabbt och glömde vad fan jag pysslade med och hittar något annat att klåfingra mig med istället.

Ett liknande ämne kretsar febrilt i min lilla högvarviga hjärna för tillfället. Det är under kategorin känslor, något jag fått uppleva i dess fulla prakt igen efter några års avsaknad. Det har varit en sjuhelvetes resa dom senaste (snart) 365 dagarna och jag måste säga att jag genuint uppskattar varenda andetag jag får ner i mina tämligen inrökta lungor.
Så! ..till ämnet (som kommer framföras diffust i klassisk manér) Jag har återupplevt något jag hade lagt på hyllan. Det är bara ett fragment, men blotta åsynen av detta har gett mig en rejäl tankeställare och emotionell åktur.
Första timmarna var en konstant dusch av eufori, inte bara av objektet ifråga utan möjligheten att faktiskt inte vända det ryggen som jag gjort fler gånger på ett år än jag har fingrar. Jag har fastnat, på en plats jag gillar.
När den första vågen av dessa mycket trevliga känslor hade lagt sig kom tankarna. Och vi snackar inte ett gulligt framförande i form av en vacker röst som klingar fram insikter i klarhet.
Detta var en stor mob av tankar, där varje tanke ville höras först och mest. Så, efter att ha försökt mota bort allt vad det innebar, även anledningen till detta aggressiva mentala rabalder, så sorterade jag mina tankar. Lugnt och fint. Fick några visa ord från vänner och tog beslutet att gå med strömmen.


Jag är så jävla kaffesugen men det är för sent för att läppja denna gudomliga dryck, cigg har jag kedjerökt i timmar och snusen smakar inget vidare.. jag vill bara ha onsdag. Jag är nyfiken och jag har återfått den sista biten av mig själv.

För läsare som orkat sig igenom texten utan att förstå dess innebörd ber jag om ursäkt, framtida inlägg kommer antagligen skvallra om ämnet i mindre censur.
..härmed återinför jag dessutom bloggen. Har lagt alla planer på att skvätta mentalt skit på internet i snygg packetering åt sidan. Gillar ni inte hur texten jag knappar in blir visuellt framförd - get the fuck out :)

Så. Trodde mitt förra inlägg skulle bli mitt sista i den här bloggen. Men behöver skriva av mig en sista gång.
Blir en ny blogg senare, med gedigen design och allt.

Så, nu verkar det som att livet kommer förändras totalt för mig. Och det är bara ett par människor som vet.
Hela min gamla vänskapskrets är snudd på bortblåst.
Samy lever livet i Jönköping, pluggar och har framtiden framför sig.
Daniel lever sitt liv i USA.
Joakim har sin flickvän och lever ett liv jag en gång kunde relatera till. Det kan jag inte nu.
Fredrik har musiken och sin flickvän, våran vänskap kommer alltid finnas där. Så mycket vet jag.
Men dess dynamik har onekligen visat sig på senaste.

..och människan som en gång stod i centrum, Veronica, lever sitt liv.

Det har varit nyttigt med alla dessa förändringar. Riktigt nyttigt.
För 1,5 år sedan var jag en helt annan människa. Sluten, tillbakadragen, rädd, orkeslös och viljelös.
Vägde 8kg mindre, var oförmögen att gråta eller skratta på riktigt.
Varje gång en känsla spirade inom mig som ville uttrycka sig genom skratt eller gråt så dog den av precis innan.
Det kokade i mig, samtidigt som jag nästan inte kände något annat än tomhet.

Under våren 2008 hade jag äntligen börjat vända självömkan till motivation. Ovilja till vilja.. och rädsla till mod.
Detta gjorde jag helt själv, äntligen. Förlitade mig inte på någon annan än mig själv för att göra det.
Även fast Fredrik var där, och han hjälpte mig så fruktansvärt. Så fightade jag för första gången för mig själv.
Till slut kom explosionen. Allt det gamla bara exploderade, förhållandet sprack, känslorna slets upp i mig.
Marken försvann under mig helt.. jag föll.

Tre dagar var jag ett känslomässigt vrak. Jag grät, grät och grät. Sen kom dagen jag aldrig kommer glömma.
Stod och tittade mig själv i dom trötta rödsprängda ögonen medans tårarna föll.
Blev förbannad på mig själv och sa "det är inte synd om dig!"

Efter det vände det helt. Slutade fokusera på negativitet. Insåg att man enbart vinner. Insåg att jag hade livet tillbaka och så mycket lust att leva det. Jag skrattade, på riktigt för första gången på säkert 5 år. Det var så befriande att jag ofta började gråta som följd. Glädjen bara sköljde in över mig.
Man kan bara vinna, man vinner insikter på att saker inte går som man vill. Lärdomar är det som eventuellt får en att överkomma sina svårigheter och problem.
Så dom gångerna man trillar omkull, skrapar sig blodig och förtvivlad så är det bara att resa sig upp och göra om det.
Man blir bättre och bättre på att hantera smärtan och hur man undviker den.
Efter några gånger sitter det.. man når målet.

Jag är herr Drastisk. Har alltid varit, kommer alltid vara.
Och ännu en gång öppnas dörren vidare i livet mitt. Denna gången kan jag enbart ta mig med ett fåtal saker vidare.
Pusslet till liv börjar äntligen få ett synligt motiv. Om ett par månader är ingenting som det var för 1,5 år sedan.

Varken boende, vänner, drömmar, ekonomisk situation eller känslor. Inget.
Nu går jag verkligen min egen väg, oberoende av andra, men med mer bekanta och vänner än någonsin.
Kommer antagligen vara rätt upptagen den kommande tiden. Och jag kan försumma vissa.

Siktar på sommaren, tills dess skall jag slita. Vi ses i solen!

Efter två dagars övertrötthet och massor av sömn så smällde migränen till på tredje.
Vaknade, satte mig sedvanligt i stolen vid skärmen för att injicera ljus i ögat. Insåg att jag inte borde sitta där.
Ansiktet föll ner på mig hur jag än gjorde, kunde inte riktigt stänga munnen och huvudet bultade med varje hjärtslag.

Slängde i mig vad jag förmådde till fruskost och fortsatte kolla på filmen som var halvklar sedan gårkvällen.
Fick i mig ett par Panodil men huvudvärken fortsatte att förvärras.
Dunkandet i skallen totalt paralyserade mig i stolen men kravlade långsamt ändå ur den för att hämta vatten.
Den oerhörda fysiska prestation som det är när minsta rörelse får hjärtat att hoppa upp i skallen och försöka explodera var onekligen ett faktum.
När jag äntligen fick sätta mig ner igen kom yrseln. Kändes som om gravitationen konstant förflyttades.
Detta väckte naturligtvis min absoluta favoritåkomma. Av dom jag hatar..

Illamående.

Så, minsta rörelse fick min bultande skalle att kännas som den skulle rämna. Ovanpå kicken av explosiv smärta så fort jag rörde mig kom kräkreflexen pulserande. Med tanke på att stående läge endast förvärrade båda dessa fick jag halvligga i stolen.
Det gjorde jag i 8 timmar, utan att knappt röra mig.

Det är dagar som denna som jag är mycket glad för att ha stött på en herre vid namn Erik.
För utan honom hade jag inte hjärtligt kunnat säga:



"Det skiter jag i!"

Sedan ett par-tre månader tillbaka har tankarna kring ett visst ämne dratt omkring i skallen.
Först nu har jag verkligen fångat upp dom. Och därmed vaknade intresset ännu mer.

Tror jag börjar hitta "min" pryl. Även fast den inte utövats så värst ännu.
Har hela tiden försökt fokusera på mina gamla intressen, trodde att dom givetvis skulle vara korrekt för mig att satsa på.
Men så kom basen in i bilden. Och även fast intresset för musik verkligen skjutit i höjden och jag älskar verkligen varje sekund jag sitter och lirar.
Känslan att äntligen naila den där låten man hört, när man tar sista tonen och det är komplett. Det är oslagbart!

..men det är inte vad jag vill fokusera på. Men det fick mig att inse att jag har vuxit.
Jag är inte längre 17-åringen jag lämnade i vintras ihop med allt som tillhörde.
Visst, jag tycker fortfarande det är skoj att sätta mig och lira TV-spel.
Spelar fortfarande lite World of Warcraft. Är fortfarande barnslig. Men det är sånt jag tar med mig.

Utvecklingen däremot, har INGET med allt det gamla att göra.
Det känns så jävla skönt att jag faktiskt inte har nånting som håller i mig längre heller.
Jag hade egentligen, teoretiskt sett, kunnat packa ihop mig själv och sticka på sekunden.

Och enbart för att det är så jävla roligt att vara hemlighetsfull så säger jag inget förän planen träder i kraft.
Börjar få ett mål att gå efter, nu ska jag bara se till att bli lite produktiv.

Nu era jävla drägg är det fan 2009 och jag sitte här, svinfull och kämpar mig genom meningarna.


Blodat ner hela jävla telefonen och mig själv. Tyckte det var smart att försöka glida i en frostig backe. Vad jag inte hade räknat med var att marken var STENHÅRT eftersom det varit kallt ett tag nu.
Pissar blod ur mig på flera ställen. Orkar inte ens göra rent. Låter det koagulera något sen ska jag sova.
Och så är jag sådär mysigt fyllekär. Grr!

Uppskattningsvis ligger jag på 1,5-2 promille. Jag är slödder-karate-cp-full. Men vägrar ändå stava fel och skriva fel.



Så i alkoholens namn... Nu när jag har druckit från och till under omkring 17 timmar så höjer jag en arm för att skåla med er alla.

Jag gillar livet och jag gillar er! I synnerhet min broder och partner in crime Fredrik. Extra kudos till dig min gode herre!